Kvasisociala medier - del 1
Idag har jag suttit hela dagen framför datorn. Från det att jag gick upp ur sängen till snart då jag skall gå och lägga mig igen. Jag planerar inte mina dagar för jag är timvikarie och då är man flexibel och väntar på att telefonen kanske skall ringa. Det gjorde den inte men ändå satt jag kvar och läste webbtidningar och läste andra världsliga ting.
Jag tror att jag brukade vara mer spontan förr. Men nu för tiden har jag allt oftare blivit sittandes hela eftermiddagar, kvällar och idag hela dagen framför datorn. Stora delar av tiden framför Facebook. Den senaste månaden har jag ofta tänkt att hela familjen faktiskt sitter vid var sin dator hela eftermiddagen och kvällen och stora delar av helgerna med. Det är ganska tyst här hemma. Fler och fler lägger mer och mer av sin lediga tid på till exempel fejjan. När man sitter framför fejjan har man inget eget liv, man ägnar sig helt åt Alla de andras liv.
Den dagen då du plötsligt dör och livet skall passera i revy kommer du att se alla andras liv passera förbi istället för ditt eget liv och du kommer då upptäcka att du varit död så mycket längre längre än du någonsin trott.
Ofta tänker jag att alla andras liv är så mycket mer spännande än mitt eget. Kanske är det bara för att man lägger ihop alla mediokra vännernas små liv till ett jättestort och jättehäftigt "Alla andras liv". Då verkar ens eget liv så tomt i jämförelse. Mina vänners bilder är ju bara fotograferade gobitar ur deras liv men blir i mitt huvud hela sanningen. Det ser ut som att vännerna gör roliga saker precis hela tiden, de är alltid på fester och de är alltid på gott humör. Men egentligen, när jag ser en liten bild på några vänner som fikar på en uteservering så börjar jag ju fantisera. Jag hittar på allt roligt de och alla andra håller på med där på kaféet. Jag koncentrerar mig bara på allt roligt de gör. Inte bara blir detta Alla de andras liv överdrivet soligt. Nej, samtidigt bleknar min eget vardagsliv ihop och blir orättvist torftigt.
Det som verkligen är torftigt är alla timmar som folket i snitt lägger på fejjan och andra kvasisociala medier varje vecka. Ta bara mitt hemska exempel idag. Jag tänker på vad tiden kunde ha gått till istället. Alltså rent teoretiskt. Till exempel hur många Cheopspyramider vi i Sverige skulle kunna bygga årligen för samma antal timmar. Eller hur många böcker vi skulle fått läst istället. Eller hur många riktiga träffar med vänner vi skulle kunna gjort. Det är vad man kunde göra. Tänk på alla som skulle skrivit sånger, böcker, målat tavlor, startat studiecirklar med mera. Kan man kanske rent av hävda att dessa kvasisociala medier drar ner vår kollektiva kreativitet och bildningsnivå? Våra vänner engelsmännen har i många år talat om en faktisk födumning. Det gör vi inte i Sverige. Jag hör hur någon ropar k o n s p i r a t i o n s t e o r i e r efter mig nu. Men det behöver inte alls handla om någon komplott uttänkt och administrerad av en lömsk superskurk. Det kan vara så att tendensen finns ändå, av ouppmärksamhet snarare än av ondska. Allt behöver inte bero på att någon hatar oss.
Det finns böcker och film på temat. Främst tänker jag på filmen Wall E där människorna är förslavade av sociala medier och har byggt upp en arbetsbefriad tillvaro där de blir passade och omhändertagna av sin teknifierade livsmiljö i from av robotar och datorer. Alla flyger omkring i självstyrande svävare istället för att gå. Och hela tiden har de en hologramskärm två decimeter framför näsan med sociala medier på så de konstant kan se och prata med varandra. Frågan är bara vad de egentligen har att prata om.
 |
| Pyjamasklädda gentlemän talar med varandra via sociala medier. |
Idén till Wall E påminner helt klart om Aldous Huxleys Du sköna nya värld (Brave new world) från 1932 och Harry Martinsons verk Aniara från 1956 om ett rymdskepp hjälplöst ur kurs ute i världsrymden. Antagligen handlar framtidsdystopier egentligen alltid om vår samtid och dess tendenser. I Du sköna nya värld har människan till skillnad från i Nittonhundraåttiofyra inte blivit förslavad av storebrorstaten som hon fruktar allra mest, utan av avkopplingsdrogen Soma som hon älskar allra mest. Wall E uppdaterar samma tendens, fast här är det vår älskade förströelse som förslavat människan. Förströelse i form av ett bekvämlighetens teknifierade livsrum fullproppat med reklamens propaganda och en dataskärm som ständigt projicerad kvasisociala medier mitt i fejjan. Symboliken är stark och effektiv när kaptenen på skeppet kläs på av maskiner, matas av maskiner bärs till kontoret av maskiner och där sedan själva ratten styr kaptenen istället för tvärt om. Ratten styr inte medvetet kaptenen. Den bara sörjer för att kaptenen hela tiden har det bekvämt och får all assistans som han över huvud taget kan få i alla tänkbara sysslor som kan underlättas. Kvar blir ingenting.