Mr. Pointy - tumnagel (thumbnail)

 Så hår tänker jag mig en enkel liten scen. Mr. Pointy går "obemärkt" in i bild, hostar, vinkar till sig uppmärksamheten och säger "ta-da"! Sista positionen är samma som han har i bloggfanan.

Mr. Pointy

Mr. Pointy föddes i Camp Logos studentkök.
Han visade var man kastar aluminiumförpackningar.
Från början var han mitt sarkastiska språkrör
som läxade upp andra studenter.

Jag har alltid tänkt att Mr. Pointy är helt platt och tvådimensionell.
Men här är han framifrån.

Och bakifrån.

Mer väggmålning

Nu är farmor på berget färdig. Såhär blev den.

Väggmålning

Jag har det rätt kul på jobbet. Kollegerna har kommit på att jag gillar att rita. Dagisets avdelningar heter Bamse, Findus och Nalle Puh. Så jag har fått pryda väggarna med passande motiv. Eftersom jag inte hade nån overhead-projektor till hjälp så tog det flera timmar bara att få upp blyertslinjerna på rätt plats. Men det blev ju riktigt bra i slutändan. Stora är de också, fastän man inte kan se det på bilderna så är Nalle Puh-målningen cirka en och en halv meter hög.

Facebook - insted of meeting in real life

Kvasisociala medier - del 1

Idag har jag suttit hela dagen framför datorn. Från det att jag gick upp ur sängen till snart då jag skall gå och lägga mig igen. Jag planerar inte mina dagar för jag är timvikarie och då är man flexibel och väntar på att telefonen kanske skall ringa. Det gjorde den inte men ändå satt jag kvar och läste webbtidningar och läste andra världsliga ting.

Jag tror att jag brukade vara mer spontan förr. Men nu för tiden har jag allt oftare blivit sittandes hela eftermiddagar, kvällar och idag hela dagen framför datorn. Stora delar av tiden framför Facebook. Den senaste månaden har jag ofta tänkt att hela familjen faktiskt sitter vid var sin dator hela eftermiddagen och kvällen och stora delar av helgerna med. Det är ganska tyst här hemma. Fler och fler lägger mer och mer av sin lediga tid på till exempel fejjan. När man sitter framför fejjan har man inget eget liv, man ägnar sig helt åt Alla de andras liv.

Den dagen då du plötsligt dör och livet skall passera i revy kommer du att se alla andras liv passera förbi istället för ditt eget liv och du kommer då upptäcka att du varit död så mycket längre längre än du någonsin trott.

Ofta tänker jag att alla andras liv är så mycket mer spännande än mitt eget. Kanske är det bara för att man lägger ihop alla mediokra vännernas små liv till ett jättestort och jättehäftigt "Alla andras liv". Då verkar ens eget liv så tomt i jämförelse. Mina vänners bilder är ju bara fotograferade gobitar ur deras liv men blir i mitt huvud hela sanningen. Det ser ut som att vännerna gör roliga saker precis hela tiden, de är alltid på fester och de är alltid på gott humör. Men egentligen, när jag ser en liten bild på några vänner som fikar på en uteservering så börjar jag ju fantisera. Jag hittar på allt roligt de och alla andra håller på med där på kaféet. Jag koncentrerar mig bara på allt roligt de gör. Inte bara blir detta Alla de andras liv överdrivet soligt. Nej, samtidigt bleknar min eget vardagsliv ihop och blir orättvist torftigt.

Det som verkligen är torftigt är alla timmar som folket i snitt lägger på fejjan och andra kvasisociala medier varje vecka. Ta bara mitt hemska exempel idag. Jag tänker på vad tiden kunde ha gått till istället. Alltså rent teoretiskt. Till exempel hur många Cheopspyramider vi i Sverige skulle kunna bygga årligen för samma antal timmar. Eller hur många böcker vi skulle fått läst istället. Eller hur många riktiga träffar med vänner vi skulle kunna gjort. Det är vad man kunde göra. Tänk på alla som skulle skrivit sånger, böcker, målat tavlor, startat studiecirklar med mera. Kan man kanske rent av hävda att dessa kvasisociala medier drar ner vår kollektiva kreativitet och bildningsnivå? Våra vänner engelsmännen har i många år talat om en faktisk födumning. Det gör vi inte i Sverige. Jag hör hur någon ropar  k o n s p i r a t i o n s t e o r i e r  efter mig nu. Men det behöver inte alls handla om någon komplott uttänkt och administrerad av en lömsk superskurk. Det kan vara så att tendensen finns ändå, av ouppmärksamhet snarare än av ondska. Allt behöver inte bero på att någon hatar oss.

Det finns böcker och film på temat. Främst tänker jag på filmen Wall E där människorna är förslavade av sociala medier och har byggt upp en arbetsbefriad tillvaro där de blir passade och omhändertagna av sin teknifierade livsmiljö i from av robotar och datorer. Alla flyger omkring i självstyrande svävare istället för att gå. Och hela tiden har de en hologramskärm två decimeter framför näsan med sociala medier på så de konstant kan se och prata med varandra. Frågan är bara vad de egentligen har att prata om.

Pyjamasklädda gentlemän talar med varandra via sociala medier.

Idén till Wall E påminner helt klart om Aldous Huxleys Du sköna nya värld (Brave new world) från 1932 och Harry Martinsons verk Aniara från 1956 om ett rymdskepp hjälplöst ur kurs ute i världsrymden. Antagligen handlar framtidsdystopier egentligen alltid om vår samtid och dess tendenser. I Du sköna nya värld har människan till skillnad från i Nittonhundraåttiofyra inte blivit förslavad av storebrorstaten som hon fruktar allra mest, utan av avkopplingsdrogen Soma som hon älskar allra mest. Wall E uppdaterar samma tendens, fast här är det vår älskade förströelse som förslavat människan. Förströelse i form av ett bekvämlighetens teknifierade livsrum fullproppat med reklamens propaganda och en dataskärm som ständigt projicerad kvasisociala medier mitt i fejjan. Symboliken är stark och effektiv när kaptenen på skeppet kläs på av maskiner, matas av maskiner bärs till kontoret av maskiner och där sedan själva ratten styr kaptenen istället för tvärt om. Ratten styr inte medvetet kaptenen. Den bara sörjer för att kaptenen hela tiden har det bekvämt och får all assistans som han över huvud taget kan få i alla tänkbara sysslor som kan underlättas. Kvar blir ingenting.

Skisser - Omslag till fotobok

Jag skissar på ett omslag till en fotobok. Den skall vara enkel, elegant, klassisk och fungera i gråskala. Jag smakar på ord som kakburk, jugend, art deco och tidigt 1900-tal. Jag tycker nånting känns rätt i den första bilden.

När jag skissade brydde jag mig bara om en sak i taget och missade att skylten sitter snett.

Så ska den även fungera i gråskala. 

Och nedanför följer tidigare skisser. 

Tankar om hus - Alla har rätt till en solnedgång!

Idag tänkte jag avhandla ämnet höghus. Förtidiga skuggor är det stora kruxet här. Ingen vill bo i skuggan och när byggherrar förkortar antalet soltimmar genom att uppföra för närstående höghus då tar det hus i helvete. I alla fall önskar jag att det gjorde det. Men lugn bara lugn, det finns plats för höghus, ängar och sol. Allt som behövs är en elegant princip som jag snart skall återkomma till.

Uppvuxen i det naturliga jättediket Svartedalen så anser jag mig vara något av en auktoritet på området förhatliga skuggor. För att göra svart ännu svartare bestämde kommunen att bygga solblockerare uppe på den västra åsen. Solblockerarna bestod av en tät rad mycket breda niovåningshus och ingick i 60- och 70-talens miljonprogram. Gatorna uppe på åsen har målande namn som Sommarvädersgatan, Önskevädersgatan och Solstrålegatan, medens vi nere i diket får nöja oss med det helt passande Svartedalen. Inga omskrivningar här inte, i den här staden säger vi som det är. Rätt ur bara.

Det skall sägas att husen runt omkring Svartedalen egentligen är mycket genomtänkt utplacerade.
Jag överdrev bara. Självklart blir det mörkt något tidigare bakom ett berg eller i en dal.

Skämt åsido och vidare om höga hus i allmänhet. Jag tycker om hus, även höga sådana.
Ibland till och med både höga och breda. Jag tycker att man får bygga just hur högt och brett man vill. Men man ska ta hänsyn till omkringliggande hus och dem som bor där. För att undvika för tidiga skuggor så finns det en mycket elegant tumregel:

Bygg husen med ett avstånd som motsvarar det högre husets höjd.

Enkel och lätt att komma ihåg är den också. Ett bra exempel på det här är underbara Kyrkbyn här i Göteborg. Där står höga punkthus på en rejält tilltagen äng. Om man lade husen ner på ängen skulle det fortfarande finnas ett par tre meter kvar innan nästa hus. Detta gör att solen kommer åt alla husen hela dagen ända fram till den naturliga skymningen. Alla har rätt till solnedgång!

Kyrkbyns vackra punkthus med rejäla ängar att sträcka ut blicken över. Ingen bor i skuggan här.

Så lite om förtätning också. Svartedalen är ett målande exempel på vart förtätning är rent av elakt. Jag menar nedanför åsens niovåningsblock är det en stor äng. Nu vill staden bygga villor där. Men utöver hur underbart det är att ha en vidsträckt äng så är poängen med den att den är väldigt mörk. Just därför byggdes ingenting där. Faktum är att Svartedalen är byggd efter principen om att hushöjden = avståndet emellan. Det vore elakt mot alla boende i Svartedalen att börja bygga bort ängen. Och det skulle även bli väldigt mörkt för nybyggarna. Ingen bra ide. Bara ett tecken på dumsnål stadsplanering snarare än smart.